Så många tankar så många känslor och jag hittar inte rätt 

Varför 

Jag vet inte 

Just nu lever jag som i ett konstigt töcken ... som dimman ligger precis ovanför det höga gräset i gryningen där älvorna dansar runt mig 

Jag ler.. jag känner.. jag är men ändå kan jag inte röra mig 

Mitt väsen har fastnat

Jag ser hur jag sträcker ut min arm och öppnar min hand i väntan på någons men inser att det bara sker i mitt sinne och ser min själv stå där fortfarande orörlig 

Jag försöker styra tankarna men de faller liksom tillbaka igen, in i samma grådisiga dimma som jag gjorde allt för att skingra

Det lättade och jag sträckte ut min hand för att greppa tag i en känsla, för att känna den och ta vara på just den så den inte blandades med alla andra och försvann i mängden

men just som jag kände den så försvann den igen 

 

Vart försvann allt och vad var det egentligen som hände

 

Tror att många av oss sitter i just den tanken och känslan ibalnd och vissa av oss lite oftare än andra 

men är det fel på oss då?

Är det samhället som förvirrar oss?

Är det vår omgivning eller är det bara vårt eget sinne 

Hur hittar vi svaren? 

 

Måste vi hitta dom?

Kan vi inte bara låta allt få vara som det är idag.. omfamna tanken och känslan och bara låta dom få vara?

Måste vi tvinga oss själva in i ett hörn eller till ett vägskäl varje gång och ifrågasätta 

Jag har svaret.. NEJ VI MÅSTE INTE NÅGOT

men vi gör det ändå 

Hur ska vi då kunna lära oss att leva i nuet 

Mitt NU är idag förvirrande och svårt att välja 

men jag gjorde ETT VAL för 30 min sen 

Jag började skriva och dela med mig ... det är ETT VAL för idag och MITT VAL 

Vad är ditt?